Jaa, då var det hundra år sedan jag skrev i reloaden igen. Faktum är att jag inte skrev något inlägg i februari egentligen, utan detta skrev jag i mitten av mars. Det skulle ha blivit så långt om jag hade skrivit allt under ett och samma datum, därför delade jag upp det i två.
Humm, vad har hänt sen den 11:e januari då... *bläddrar i kalendern*. Strax efter förra inlägget skrev jag sluttentorna i Programutvecklingsmetodik och Algebra. PUMA:n gick hyfsat, jag fick en 3:a på provet och 4:a i slutbetyg eftersom jag hade lagt ner mig på labbarna. Algebran däremot gick åt skogen, jag fick underkänt. Jag var dock inte direkt ensam om att få göra om den, så det kändes inte så psykiskt knäckande som jag var rädd för att det skulle göra. Någon gång ska ju vara den första att bli underkänd på en tenta...
Vi ska uppträda med Clude någon gång i april eller vad det var, så nu har vi börjat träna inför det. Jag ska vara med i totalt tre koreografier tror jag, två gamla och en ny. Tyvärr så har jag inte kunnat lägga ner mig på träningarna än så länge eftersom jag är sjuk hela jävla tiden. Har inte varit annat än sjuk sedan november egentligen. Både dansen och styrketräningen har gått åt skogen. Men jag är väl inne i en sån period, som förhoppningsvis snart går över.
Årets Cabary var jag och kollade på också tillsammans med den övriga personalen på Dansstudion. I det stora hela gillade jag årets uppsättning, men jag tyckte inte riktigt den nådde upp till förra årets uppsättning när jag var med. Den här var väldigt rolig på sina ställen, men också väldigt torr på andra. Förra året kändes den mer balanserad.
Några dagar senare, på måndag vecka 5, blev jag sjuk igen. Den här gången rörde det sig dock inte om någon vanlig förkylning. Jag höll på att svimma på bussen upp till skolan, och när jag sen väl kom hem efter några timmar tvärsomnade jag direkt på sängen. Sen följde en vecka av hög feber och total utslagning. Självklart kunde jag inte gå till skolan, men just den helgen skulle Streetstar gå av stapeln i Sthlm. En stor danstävling som hålls varje år i Paris skulle ha den nordiska uttagningen i Solnahallen. Evenemanget sträckte sig från fredag till söndag, så jag skulle vara tvungen att vara borta några dagar. Jag gjorde inte så mycket annat än låg här hemma och bad till högre makter att febern skulle försvinna. Det gjorde den inte. Dagen innan vi åkte gick jag i alla fall till läkaren och fick medicin utskriven. Eftersom jag har hade haft dubbelsidig lunginflammation en gång tidigare fick jag peniccilin i förebyggande syfte. Dessutom fick jag en hostmedicin med morfin i för att lugna den fruktansvärda hostan jag hade. Det funkade ganska bra, så dagen efter bar det iväg till Sthlm tillsammans med Anna, Lovisa och Danijela. På vägen dit kallsvettades jag och visste inte om jag skulle spy eller svimma. Inte så konstigt med tanke på att jag knappt tagit mig ur sängen på en hel vecka och hade levt på peniccilin, hostmedicin, alvedon, vatten och hårt bröd. Efter några timmar på en trång och varm buss kom vi så äntligen fram. Tjejerna ville naturligtvis gå och shoppa, så jag bänkade mig på T-centralen och började äta min matsäck. När kroppen hade tagit upp lite av näringen beslöt jag mig för att dra till hotellet i Solna innan dom andra. Trots att jag hade en svintung väska och en ryggsäck att kånka på lyckades jag. Men jag var totalt utmattad när jag kom till hotellet. Det var bara att lägga sig för att undvika att svimma stående.
Några timmar senare började fredagens breakingtävling. Jag var där och kollade nästan hela tiden, borsett från de sista två timmarna på kvällen. Det var faktiskt inte så speciellt roligt. Delvis beroende på att jag var dödligt trött, men också för att nivån på de tävlande kunde ha varit högre. En annan grej som retade gallfeber på mig var att alla pauser drygades ut, som vanligt när det gäller breakingtävlingar. En paus på 15 min innebar i själva verket en paus på 1h 15 min. Såååå jävla dåligt. Man vill ju fan se klart tävlingen! Möjligtvis skulle jag inte ha varit riktigt lika tjurig om jag hade varit frisk, men jag tycker fortfarande det är sopigt av arrangörerna.
På lördag sen var det äntligen dags för den stora tävlingen man hade väntat på. Det var bra mycket roligare att kolla på. Mycket duktiga dansare, både från Sverige och andra länder. Borsett från ett par timmar mitt på dagen satt jag där hela tävlingen och kollade. Det tråkiga var att jag var tvungen att sitta själv i karantän i ett hörn för att inte smitta ned någon. Det var ett val som jag själv gjorde. Jag träffade hur många som helst som jag kände, men ingen fick komma nära och hälsa på mig. Jag förklarade att jag var dödssjuk och inte ville smitta dom. Det uppskattades nog av dom, men fan va tråkigt det var. Kände mig som en H5N1-smittad fågel.
För söndag förmiddag åkte vi hem. Jag var så utpumpad efter helgens bravader att jag tog mig knappt till T-centralen. Det var bokstavligt talat en kamp. Men hem tog vi oss till slut, och jag kunde fortsätta min vila i min egen säng. Sammantaget så ångrade jag inte att jag åkte dit, även om det var bland det mest påfrestande jag har gjort i mitt liv.
Veckan efter var jag också hemma från skolan. Jag skulle eventuellt ha orkat gå på torsdag eller fredag, men det var lika bra att stanna hemma. Veckan efter var jag i alla fall piggare och kunde masa mig iväg till skolan med tunga steg. Det var inte direkt roligt efter att ha varit hemma i två veckor. Men hellre plugga än vara dödligt sjuk.
Dagens tack: Att jag äntligen är frisk
|
Om mig
|
|
Viktor "Victoooorious" Wissing.
Dansare, kroppsbyggare, webbutvecklare och dyrkare av elektronisk dansmusik.
Född och uppvuxen i Karlstad. Lever livet i Stockholm sedan sommaren 2007.
|
|
|
|
|
